Systemfel eller bara otur i MODO?

Hur kommer det sig att MODO Hockey – med överlägset störst omsättning i Hockeyallsvenskan inte lyckas bättre? Är det ett systemfel eller bara otur? Jag ska fundera litet på detta.

MODO omsatte 19/20 inte mindre än 95 miljoner kronor. Tvåa i Hockeyallsvenskan är Södertälje med 53 och sedan följer Timrå och Björklöven med 51 och 46 miljoner. MODO är den enda av dessa numera som äger och driver sin arena, vilket skjuter omsättningen i höjden – men inte så pass som skillnaden är. MODO har god ekonomi och visar också svarta siffror varje år de senaste åren.

De flesta klubbar klarar inte sina ambitioner på grund av för svag ekonomi. Men många är relativt framgångsrika ändå – med god kontinuitet i en stabil organisation. Hos MODO är det tvärtom.

Jag hajade till litet när jag hörde MODO:s ordförande Ulf Strinnholm för någon månad sedan i en TV-intervju med Hockeypuls/Allehanda. Det var i samband med det senaste tränarbytet i klubben som han ställde upp på en intervju. Han meddelade då väldigt tydligt att beslutsgången i MODO är så att det är styrelsen som tillsätter och avsätter – VD, sportchef och huvudtränare. Alla tre posterna alltså.

I dagarna meddelades också en överenskommelse där sportchefen Fredrik Glader lämnar efter ett och ett halvt år på sitt treårskontrakt.

Det fick mig att fundera litet om toppstyrningen i MODO är en stor anledning till personalomsättningen på många nyckelposter i klubben? Det känns som om styrelsen där tryckt på avsättarknappen lite väl ofta. Har de verkligen den insikt och vardagliga kontakt med det operativa arbetet som krävs för sådana beslut? Eller påverkas de mer av en yttre omvärld?

Styrelsen i en SHL-klubb – vilket MODO ses som både själva och ofta av omgivningen också med sin fantastiska historik – består precis som en företagsstyrelse av människor som har vanliga jobb. Ofta väldigt krävande jobb som verkställande direktörer eller andra höga poster i näringslivet. Hur mycket tid har de i vardagen att ägna åt sin klubb? För mig består en styrelse av kloka, strategiska människor som har specialkunskaper inom ett visst område som är viktigt för en klubb såsom marknadsföring, juridik, ekonomi, ledarskap och även en del branschkunskap. De träffas normalt en gång per månad.

Styrelsen tillsätter (och avsätter) VD – precis som i vilket företag som helst, men tillför därutöver klok kunskap på strategisk nivå, fastställer budget och sedan låter man VD arbeta. Just inom ishockey ser jag ett värde att ordföranden engagerar sig litet mer än i ett normalt företag, kanske litet mer än veckovis kontakt med VD och ett ordentligt stöd och bollplank för denne.

Jag har i mina tidigare roller tävlat hårt med MODO genom åren men jag har ingen anledning att vilja klubben illa och vill därför bara resonera lite i konstruktiva ordalag – som gäller alla proffsklubbar generellt även om MODO får bli det aktuella exemplet i denna text.

Jag kan sträcka mig till att ordföranden och styrelsen ska ha vetorätt mot VD gällande nyckelposterna sportchef och huvudtränare. Och så länge VD håller sig inom budget ska de heller inte opponera sig runt de ekonomiska åtagandena.

Men jag tycker absolut inte tågordningen ska vara så att styrelsen tillsätter och avsätter alla de posterna – fokusera istället på en bra VD, stötta denne och låt hen arbeta. Det underliga är att jag känner MODO:s VD Johan Widebro ganska väl – vi gick en utbildning tillsammans på Handelshögskolan – och den uppfattning jag har är att det är en mycket duktig person som snabbt kom in i rollen i MODO och verkligen har gjort ett kanonjobb med ekonomi och förutsättningar för klubben.

Widebro är en person som åtminstone jag skulle kunna lämna ansvaret till, för rekryteringen av en sportchef eller General Manager. Han tar ju den hjälp han behöver för att hitta rätt person men som VD tycker jag att han ska vara ansvarig. I nästa steg är det ju sportchefen som är ansvarig för resultatet och då måste hen få mandatet att utse huvudtränare. Hire and Fire i nedåtstigande led helt enkelt. Jag tycker inte ens att en ordförande ska uttala sig när en tränare får gå – låt sportchef och möjligen VD sköta det. Helst sportchef för att understryka den hierarkiska ordningen som borde råda.

Sannolikt bedömer man i MODO att de tre posterna är så ofattbart viktiga så att styrelsen måste ta det fulla ansvaret åt alla håll. Tyvärr undergräver man då samtidigt auktoriteten hos VD (och sportchef när det gäller tränaren).

Man skulle kunna tänka sig att Ulf Strinnholm ville lyfta pressen och trycket från VD och sportchef genom att uttala sig att det är styrelsen som tillsätter och avsätter huvudtränare, men samtidigt är det för mig en liten signal till att man inte litar på sina kompetenta tjänstemän. Det blir i vilket fall väldigt otydligt hur besluten tas.

Styrelsen består av kloka och framgångsrika människor ur näringslivet, men någon expertis inom ishockey och de tränare och sportchefer som verkar inom eliten i Sverige och Europa har de inte. Och det ska de inte, det ska tjänstemännen ha, som har vardaglig kontakt med marknaden. Det blir bara rörigt om fler lägger sig i. Stöd givetvis, men ändå tydligt vem som ansvarar.

Jag funderade litet till – det kanske är en bra idé att hålla styrelsen ansvarig – just för det där att släppa trycket på tjänstemännen? Strinnholm säger ju att det är den här modellen som gäller i MODO och då får vi tro honom. Men då tänkte jag att jag tar reda på fakta. Hur har det gått egentligen genom åren? Klart vi vet att MODO har bytt tränare en hel del och även haft närmast osannolik otur att när de väl fick tag på en lyckosam tränare så ville han lämna själv trots ett rykande färskt treårskontrakt.

Min analys bygger istället på tågordningen i MODO – styrelsen tillsätter och avsätter…. jag räknar med att det är ordföranden som är extremt tongivande då han leder styrelsearbetet. Och inte någon enskild styrelseledamot som är ännu längre ifrån den dagliga verksamheten och kanske inte ens träffar berörda personer mer än nån gång om året i de flesta klubbar.

Så jag kollade upp det. Så här ligger det till:

• Den senaste ordföranden har suttit sedan 2016 och har tillsammans med sin styrelse under fem säsonger lyckats avverka fem sportchefer (två avsattes) och sju huvudtränare. Eller åtta om Magnus Sundqvist inte fortsätter. Tre av tränarna sparkades under säsong, en lämnade efter säsong trots ett år kvar på kontraktet och en (möjligen två) togs bara in en kort tid för att slutföra säsongen. En rymde till Leksand trots gällande kontrakt men det kan ju inte styrelsen lastas för och den sista har förstås jobbat stenhårt för MODO den senaste tiden men det är oklart om han blir kvar.

• Ordföranden dessförinnan hade förtroendeuppdraget i tre säsonger och hann med att avsatta VD, rekrytera en sportchef då den tidigare avgick självmant. Han upplevde fyra tränarrekryteringar, varav två sparkades under pågående säsong. Den sista som rekryterades sparkades av nästa ordförande/styrelse.

Det blir ganska mycket när man summerar… men är det tågordningen i MODO eller kanske bara alldeles på tok för höga förväntningar inom styrelsen på sportsliga resultat?

Ni ser själva i sammanställningen här nedanför. Det röda är personer som skilts från sina uppdrag antingen via direkt avsked eller att de lämnat trots ett år kvar på kontraktet. Är det ett utropstecken efter dennes tjänstgöringsperiod så fick han lämna under pågående säsong. De gröna är de som själva valt att gå vidare efter en tid i klubben eller personer som ställt upp och fyllt en lucka en kortare tid. De gula jobbar såklart vidare i klubben. Och i det gula börjar det i alla fall bli kontinuitet!

Men det är alldeles för mycket rött i tabellen.

Eller är det väldigt mycket otur?

MODO gjorde för ett par år sedan en egen historisk analys över sina resultat under inte mindre än 40 år – sedan Elitserien startade. Under dessa år har man spelat SM-final sex gånger och vunnit två SM-guld men också kvalat sig kvar i Elitserien/SHL sju gånger och trillat ur två. Snittplaceringen i tabellen över dessa 40 år var sjua. Och räknar man med de sista sex åren så har den sjunkit till niondeplats. Men det viktiga i analysen var framgångsfaktorerna när klubben gick till de sex finalerna.

• Minst 70% av spelartruppen fanns med i laget året innan
• Stommen i laget, de bästa spelarna, var från Örnsköldsvik eller närområdet och minst 50% av spelartruppen var antingen helt egna spelare eller fostrade på hockeygymnasiet i Örnsköldsvik
• Det var med ett enda undantag kontinuitet i ledarskapet med samma huvudtränare minst året innan finalen och sammanlagt minst tre år
• Det var ett starkt ledarskap i föreningen med stor kontinuitet

Tänk nu på förra säsongen – med det inställda slut- och kvalspelet. MODO hade verkligen gjort sin hemläxa efter analysen. Det var fjärde säsongen med samma ordförande och VD och andra säsongen med samma huvudtränare (Björn Hellkvist som dessutom förlängde sitt kontrakt med tre år). Fjorton spelare var födda i närområdet och ytterligare tre gick igenom hockeygymnasiet. Egna spelare som Tobias Enström, Oscar Hedman och Magnus Häggström ledde laget med sin rutin och yngre egna talanger som Victor Berglund, Mattias Norlinder och Tom Hedberg bidrog i allra högsta grad.

Men allting kullkastades på några veckor efter att kvalspelet blev inställt på grund av pandemin. Tränaren försvann trots kontrakt, de äldre avslutade karriären och de yngre av de egna lockades till SHL-klubbar som Frölunda, Luleå och Brynäs. Dessutom försvann nio av de tio främsta i interna poängligan (Karlkvist återvände senare men verkar vara på gång iväg igen).

Man måste säga att MODO är det lag som drabbats av mest otur på grund av pandemin. Eller är det bara otur? Att huvudtränaren får kalla fötter trots ett nyskrivet treårskontrakt? Att den rutinerade sportchefen Michael Sundlöv flyttar hem efter bara två säsonger?

I vilket fall så fick klubben – återigen – starta om från noll. Och förväntningarna på MODO från omgivningen är alldeles för höga, man tappade ju i princip hela laget och fick också väldigt sent försöka hitta en kompetent tränare. Det är nog inte mer än rimligt att förvänta sig en plats på nedre halvan i Hockeyallsvenskan om man måste starta om med ett vitt papper bland tränare och spelare. Men man kan också jämföra med Västervik som tappade 16 spelare efter förra säsongen och dessutom sålde ett par spelarkontrakt ytterligare precis före deadline ifjol. Och så har det sett ut i Västervik nästan varje år och de har ändå gått till slutspel i Hockeyallsvenskan alla tre åren.

Så – vad är skillnaden?

Kontinuiteten på ledarplats. Emil Georgsson har varit sportchef alla tre åren och Mattias Karlin har tränat laget i tio (!) säsonger. Jo, han var en sväng till Mora i SHL men återvände och hjälpte till i kvalspelet våren 2018. En kvalserie som Västervik förstås vann… Faktum är att Västervik gått till slutspel samtliga fyra säsonger som Karlin varit ansvarig huvudtränare i Hockeyallsvenskan. När han gick ett stickspår till Mora blev det alltså nedflyttningskval.

Men den stora och avgörande skillnaden mellan MODO och Västervik är förstås förväntningarna. Trots att Västervik alltså gått till fyra slutspel på fem år så är det inte riktigt någon som räknar med dem – eller tror att de ska ta sig till slutspelet kommande säsong. I MODO är det tvärtom – självbilden är SHL – en fantastisk arena i en ort med fantastisk hockeykultur. Och många som har synpunkter på än det ena och än det andra – vilket sätter enorm press på alla ansvariga – inte minst styrelsen.

Nu hör vi att Karlin är på väg till MODO – där han en gång växte upp som hockeyspelare och hann med fyra SHL-säsonger och ett proffsäventyr innan en svår skada satte stopp för spelarkarriären. Kommer han att lyckas ta med sig framgångarna från Västervik till MODO?

Jag är inte helt säker. Det blir en helt ny situation. Det gick ju inte så bra i Mora när han tillsammans med Mikael Johansson tog över laget i SHL. Och Mora var ändå litet av Västervik på SHL-nivå. Men man ska komma ihåg att många i hockey-Sverige tyckte att sparkningen av Karlin i Mora var litet underlig – laget låg ändå över kvalstrecket som nykomling.

Om Karlin hamnar i MODO kommer han till en storklubb. En klubb som omsätter fyra gånger mer än Västervik och har ett enormt engagemang i kommunen. Det kommunala bidraget från Örnsköldsviks kommun överstiger hela Västervik Hockeys budget. Det visar på vilken otrolig status hockeyn har i Övik.

MODO tar alltså hem en bygdens son till att vara tränare. Det borde i alla fall undanröja tidigare problem med att relativt lyckade lösningar plötsligt vill hemåt eller hitta nåt bättre nån annanstans. Å andra sidan säger man ju att det är svårt att bli profet i sin egen hemstad…..

Man får hoppas att tålamodet i styrelsen är litet längre den här gången. Men troligen blir det som vanligt i MODO – resultaten avgör. Och det är med råge den styrelse i hockey-Sverige som har lägst tålamod när dessa sviktar. Det kan ingen säga emot. För att lyckas måste antingen Karlin visa goda resultat från början eller så måste styrelsen skärpa till sitt tålamod. Alternativt låta VD sköta sina underordnade tjänstemän fullt ut.

Men MODO gjorde ändå allting rätt

Jag vill ändå hävda att MODO Hockey gjorde det allra mesta helt rätt fram till den där ödesdigra dagen i mitten av mars när hockeyförbundet ställde in resten av säsongen. De var verkligen på rätt väg då precis allting kullkastades. Jag vill säga att MODO är den klubb som drabbats allra hårdast av alla på grund av pandemin och då har man ändå under Widebros ledning hanterat sin ekonomi på ett föredömligt sätt. Sedan blev förstås Ville Nieminen en felrekrytering av nuvarande regim. Men den var inte lätt i det sena skede man tvingades till. Det startade med uteblivna resultat, sparkad tränare och en cirkus av spelarrekryteringar för att försöka rädda säsongen. MODO har haft inte mindre än 47(!) olika spelare ombytta till en allsvensk hockeymatch den här säsongen. Det är givetvis alldeles för många och det kan inte Nieminen lastas för. Lättare sagt än gjort i den hårda press ledare utsatts för, men de har nog lärt sig massor till nästa säsong.

Annars är risken att man faller in i den alarmerande historiken med många spelare och nyckelmedarbetare som avlägsnats eller lämnat själva trots gällande avtal. Det behöver man också analysera – även om man är duktiga på rekrytering och inte tvingas ta bort folk så kan de ju fortfarande lämna självmant. Och där är MODO i topp – med personer som själva lämnar klubben trots gällande avtal. Björn Hellkvist, Michael Sundlöv och Hans Särkijärvi är några exempel de senaste åren. Plus ett par ”överenskommelser” alltså. Det måste ju också bero på någonting.

Förväntningarna gör att det blir tryck på organisationerna när resultaten uteblir. Jag har själv upplevt både det ena och det andra och jag förstår att det är ett hemskt tryck i såna klassiska hockeyorter som MODO, Brynäs och Leksand. Det är sannolikt på grund av det trycket som dessa organisationer inte orkat stå emot och då tvingats till att byta ut människor i mycket högre utsträckning än andra klubbar de senaste 10-20 åren.

Men jag skulle ju förorda att man just därför ser över strukturen och tågordningen vid personaltillsättandet. MODO har en mycket duktig VD och även tills nu en rejäl och duktig sportchef som visserligen inte hade någon längre erfarenhet men det höll han ju på att skaffa sig. Och i MODO skaffar man sig erfarenheter snabbt!

Mitt råd till styrelsen – i MODO eller andra klubbar – är att lita på era tjänstemän och visa tillit i vått och torrt. Inse att i elithockey är det mycket vått. Det blir hård press på er som styrelse när resultaten sviktar men historiken i tabellen nedan – tillsammans med resultatet längst till höger – visar tydligt att det blir bara sämre och sämre ju mer folk ni byter ut. Jobba med sammanhållningen styrelse-ledning så att miljön istället andas stöttning och konstruktivitet när det blåser. Kontinuitet är ett nyckelord. Som alla talar om – men inte alla lever efter.

Problemet blir förstås när ordföranden byts ut. Då kommer en ny in som inte har tillsatt VD. Och om en ny VD kommer in så ska han ha tillit till en sportchef som han inte valt. Och till sist och viktigast – om en ny sportchef kommer så kan ha få ansvar för en tränare som han inte har valt. Katten på råttan….. Det är också väldigt tydligt att klubbar med mångåriga ordföranden också nått långsiktig framgång. Här går det att nämna allt från Thure Wickberg, Henry Jansson, Sture Emanuelsson, Christer Mård, Anders Öman och Mats Grauers. Eller MODO:s Tore Erkén och Åke Eklöf. Så om ni vill att det ska bli stabilt – ta det i rätt ordning och byt inte ut folk hela tiden!

Nu vet vi inte vad som pågår bakom kulisserna men om MODO:s styrelse först utser en huvudtränare och sedan därefter rekryterar en sportchef… ja, då blir ordningen fel igen! Då är det bara att be till högre makter att den nye sportchefen kommer bra överens med Karlin i tuffa situationer – trots att han inte har utsett honom.

Bakom kulisserna kan det dock redan vara klart med sportchefsposten och att denne då varit med vid rekryteringen av huvudtränare. Då får man rätt tågordning; styrelse – VD – sportchef – huvudtränare och lämnar man sedan Hire & Fire till rätt trappsteg i hierarkin – ja, då kan vi kanske välkomna MODO till SHL inom överskådlig tid.

Tabellen nedan är uppbyggd så att om man börjar till vänster och väljer ut en ordförande och drar en tänkt linje åt höger så ser man vilka VD, sportchefer och tränare som den har på sitt samvete….

Notera att det var inte mycket rött innan SM-guldet. Häggström och Holmberg fick ju lämna efter guldet.

Man skulle också kunna jämföra med klubbar som har varit framgångsrika de senaste 10-15 åren. Vi kan ta Växjö Lakers – i toppskiktet av SHL just nu. Samma sportchef i 15 säsonger och samma huvudtränare i snart nio. Visst har de fått resultat men även en tuffa säsonger med en sjunde- och en tiondeplats ganska nyligen. Då blåste det även i Växjö – men organisationen jobbade hårt och tålmodigt vidare och är i topp igen. Absolut, just Växjö är väl den direkta kontrasten till MODO, Brynäs och Leksand, där alltså trycket på de styrande blir mer påtagligt med den extremt starka hockeykulturen, alla gamla storspelare som är experter på läktaren, medias bevakning och supportrar över hela landet.

Men Frölunda och Färjestad har lyckats bättre med kontinuiteten av de anrika klubbarna och inte är det någon annan än Henrik Evertsson som tillsätter huvudtränare i Lakers.

Genomgång MODO:s nyckelpersoner sedan 1997: Notera att det troligen är extrem otur att både Björn Hellkvist och Michael Sundlöv lämnade MODO trots gällande kontrakt. Ännu mer otur runt det inställda kvalet ifjol när man verkligen var på gång. Inget som egentligen kan lastas de styrande. Eller är det ett systemfel?